När vi sett oss nöjda på volleyboll lämnade vi Campinas och körde vidare ytterligare 8 mil
mot den lilla kurorten Serra Negra (City of health) ca 1000 m.ö.h.
Vägen gick genom väldigt vacker och frodig natur.
Vi skulle bo två dygn på Hotell/Fazenda São Matheus.
Fazenda är en gammal benämning på kaffeplantering. Och mycket riktigt, på den här lantgården, som låg högt med fantastisk utsikt över ett böljande landskap, odlades kaffebönor.
Det första vi lade märke till var alla gröna papegojor som bodde i träden på området.
Hotellrummen låg i egna små separata stenhus, med hängmattor ute på altanen (Ja, sängar inomhus oxå såklart).Sedan fanns det en stor restaurangbyggnad, där det serverades både frukost-, lunch- och middagsbuffé, bl.a massor av fräscha grönsaker.
Det fanns bar, biljard, pingis, bordsfotboll, karaoke, ett separat hus med stort sällskapsrum med tidningar och tv.
Inomhusbassäng, bastu, barnrum med bollhav och studsmatta, bågskytte.
Massor att göra utomhus: Tennisplan, beachvolleyplan, fotbollsplaner, lekpark, hoppborg, studsmatta, klätterbana och klättervägg för barn, stor pool, vattenrutschbana, fiske i en stor damm vackert belägen i skogen, ridhästar mm.
Ett gäng energiska ungdomar var anställda för att hålla i alla olika aktiviteter under dagarna.
Det gjorde att man bekantade sig med många av de andra gästerna.Väderprognosen hade visat att det skulle bli en hel del regn, men där hade de fel, vi fick toppenväder!
Så vårt humör steg i takt med temperaturen 🙂
Vi hann testa en hel del aktiviteter, men hann även med hängmattan. För Eriks del var det här den hittills mest avkopplande helgen vi haft sedan vi kom till Brasilien! Han som jobbar så mycket, och kör så mycket bil.
Skönt att kunna låta bilen bara stå i två dygn!Favorittillhållet blev helt klart vattenrutschbanan, där blev alla som barn på nytt, märktes att alla njöt av ledigheten, värmen och av att umgås med sina familjer. Hur kul som helst! T.o.m. jag som är en riktig fegis på vattenrutsch, gillade den 🙂
Lantis som jag är, var det väldigt vemodigt att lämna São Matheus på söndag eftermiddag, för att bege sig tillbaka till den smutsiga storstan 😦 Hoppas, hoppas att vi kan komma tillbaka hit igen!!!
På väg därifrån svängde vi upp till Kristusstatyn i Serra Negra.

CRISTO REDENTOR (KRISTUS FRÄLSAREN)
18 m hög jämfört med statyn i Rio som är 39,6 m hög.

TILLBAKA I SÃO PAULO

6-FILIGT

Yes, jag och Tobias klarade nästan en vecka på egen hand!
Men väldigt skönt då Erik kom hem igen i lördagsmorse,
efter säljkonferens i Staterna.
Då for vi på Chapel och kollade då Tobias och hans lag spelade fotboll, förlust denna gång tyvärr…
Sen lyckades jag äntligen hitta en plantskola, där jag kunde skaffa en pelargonia till vår balkong.
Trevligt att ha nån levande växt hemma att pyssla om. Balkongen blev genast så mycket finare 🙂
Lördagkväll blev myskväll med tacos. Inga tv-kanaler än …

Söndagmorgon var vi uppe tidigt och packade oss iväg för en bilresa ut till kusten igen.
Även denna gång mot Santos, men nu var det dax att utforska stränderna på ön Guaruja, som vi hört talas om.
Vi siktade in oss på en liten strand som hette São Pedro, ca 3 mil från Santos. Den visade sig ligga i ett naturreservat. Det var grindvakt och vägbom där man körde in, men ingen avgift. Naturen var djungelliknande – fantastisk! Och tydligen fanns sengångare där. Där gällde vissa regler angående nedskräpning, körhastighet och bara 93 bilar kunde komma in. Vid parkeringen fanns bra allmän toalett och t.o.m. dusch. I området fanns en massa stora, tjusiga sommarhus, och vid stranden låg ett område med privata bungalow-lägenheter. Vi vanliga dödliga hade ingen möjlighet att hyra parasoll, eller köpa något att dricka. Det fick man se till att ha med sig. Fast det var inte tillåtet att ha ”picknick” på stranden, så antagligen var poängen att man inte skulle kunna stanna där alltför länge som vanlig turist…?
Vi överlevde på ett par drickor och en chipspåse. Stranden var jättevacker med maffiga surfvågor. Svårt och farligt att bada där, man fick hålla sig närmast strandkanten. Men det var många duktiga vågsurfare där, som var kul att kolla på.
På hemvägen åkte vi med bilfärja över till Santos. Till ön tog vi oss över via vägbro.

Söndag blev stranddag i Santos igen.
Vi återvände till samme stoluthyrare som för två veckor sen.
(Ändra aldrig ett fungerande koncept)
Han är väldigt lik Iprenmannen, utom utstyrseln då…
Och så sjunger han Oi-Oi-Oi (Danza Kuduro)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Jeepen tog sig genom översvämningen.
Efter en stunds vandring uppför var det himmelskt med en svalkande dusch 🙂

Lite myggbitna, men det tror jag det var värt 🙂